I den allt tuffare politiska debatten de senaste åren har svenska företag allt oftare upptäckt att de används som slagträn i opinionsbildningen. Ministrar har under den gångna våren gärna och ofta angripit såväl företag som enskilda företagsledare, ofta med hot om lagstiftning för att tvinga företagen att anpassa sig efter en politisk dagordning. Detta är vad Weber Shandwick benämner som ”drevpolitik”.

Drevpolitik har många likheter med de mediedrev som näringslivet redan tvingats lära sig leva med, men det finns också viktiga skillnader. Det är politiker, snarare än journalister och upprörda medborgare, som är huvudaktörer. Drivkraften är att vinna nya väljare, snarare än att sälja lösnummer och väcka allmän indignation. Dessutom finns det, till skillnad från mediedrev, ett akut hot om lagstiftning och reglering för att uppnå de politiska syftena.

Det tydligaste exemplet på hur kort avståndet mellan debatt och reglering kan vara är debatten kring bonusar och AP-fonderna, där finansmarknadsministern Mats Odell gav direktiv åt fonderna att motverka bonusar, inte bara i de egna organisationerna, utan också i de företag där de äger aktier.

Beslutet var kulmen på en lång följd av angrepp på ersättningsvillkoren i näringslivet, där statsministern offentligt recenserat såväl SEB:s som Volvos ledningar.

Bonusdiskussionen är dock inte den enda frågan där regeringen kritiserat svenska företag och företagsledare. Näringsministern Maud Olofsson har vid flera tillfällen kritiserat Saab för att de tillverkar bilar som inte går att sälja. Moderaternas partisekreterare gick så långt som att kalla näringslivet för ett särintresse och finansministern Anders Borg menade att Svenskt Näringsliv är ”mer ansvarslöst än oppositionen”.

Skickligare politiker och krympande politiskt spektrum

Bakom drevpolitikens framväxt finns två tydliga faktorer. Den första faktorn är att svenska politiker blivit allt skickligare på att förstå och driva opinionen. Alla svenska partier har idag avancerade målgruppsanalyser, där man inte bara mäter partisympatier, utan också hur väljarna uppfattar partierna i olika sakfrågor och vilka frågor som kan leda till partibyte. Dessutom har kunskapen om pr och marknadsföring ökat, liksom förståelsen för hur sociala medier kan påverka opinionen.

Ett bra exempel är diskussionen kring SEB, som till en början huvudsakligen fördes i sociala medier, men där politiker mycket snabbt förstod vart opinionen var på väg och förmådde att ta ledningen för denna opinion.

För ett politiskt parti är det en mycket längre sträcka att försöka påverka opinionen i en annan riktning än att följa med och förstärka en befintlig opinion. Den insikten var ett viktigt skäl till moderaternas framgångar i valet 2006, då man framgångsrikt plockade upp sysselsättning och utanförskap som viktiga kommande trender och förmådde att anpassa politiken så att man blev mer trovärdiga än socialdemokraterna.

Den andra centrala drivkraften har att göra med det krympande politiska spektrumet, inte bara i svensk politik utan i politik överhuvudtaget. De flesta väljare tenderar att befinna sig i mitten av respektive lands politiska spektrum, vilket innebär att partier som strävar efter regeringsmakten måste försöka övertyga väljaren just i mitten. Den så kallade medianväljarteorin säger just det, att om väljarna är nyttomaximerande och partierna är röstmaximerande, så kommer den politiska högern och vänstern att likna varandra allt mer i jakten på medianväljaren.

En svensk statsvetare har uttryckt medianväljarteorin så här: Den som har hälften av väljarna till höger om sig och den andra hälften till vänster får som han eller hon vill.

När utrymmet i mitten därför blir trångt minskar alltså utrymmet för klassisk höger-vänsterpolemik och partierna börjar söka andra arenor för att bilda opinion. En yttre fiende i form av näringslivet blir då en möjlighet att bilda opinion som dessutom tilltalar mittenväljarna.

Konsekvensen av dessa drivkrafter är att drevpolitiken är ett fenomen som kommer att fortsätta existera. Partiväsendets logik och kampen om regeringsmakten (kom ihåg att politik, till skillnad från marknadsekonomin, är ett nollsummespel – du vinner eller du förlorar och det finns ingen växande kaka att dela på) innebär att partierna fortsätter att leta efter yttre företeelser som kan användas för opinionsbildning. För företagen och deras företrädare är det alltså något man måste lära sig leva med, ungefär som man tidigare gjort med mediedrev.

Förebygga och handskas med drevpolitik

Eftersom drevpolitik främst drivs fram av den inre politiska logiken kan den vara svår att förebygga och hantera, men det finns åtgärder som både kan minska risken för att den uppstår och som kan minska följderna.

Ett förebyggande arbete handlar om att göra det svårare för politiker att angripa det egna företaget och dess företrädare. Det kan ske genom ett aktivt public affairs-arbete, där man bygger broar till alla politiska partier genom allmänna kontakter. Sådana kontakter underlättar för övrigt också framtida påverkansarbete, så det är hur som helst väl investerade resurser. Genom ökad kunskap och personkännedom höjs åtminstone trösklarna för de mest aggressiva utspelen.

Företag som har en stor offentlig närvaro och som har medborgarnas förtroende har också större skydd mot hätska angrepp. Det finns ett skäl till att IKEA och Ericsson sällan hamnar i skottgluggen för politiska angrepp. De är helt enkelt mycket mer populära än de flesta partier och politiker och varje angrepp riskerar därmed att slå tillbaka. Å andra sidan är bank- och försäkringssektorn, med de sjunkande förtroendesiffrorna det senaste året ett stillasittande mål för mer eller mindre populistiska utspel.

Även om det inte är möjligt för alla, kan de flesta större företag öka sin offentliga närvaro och vara en offentlig röst. Det kan handla om att offentligt diskutera förtroende och ansvarsfrågor i den egna branschen, att driva frågor av allmänt intresse offentligt eller att ha ett omfattande utbyte med den civila sektorn. Alla dessa åtgärder bidrar till att öka förtroendet för företaget och gör det svårare att utse det till måltavla för opinionsbildning. Åtgärderna lägger också grunden för en bättre hantering av ett politikerdrev om och när det dyker upp.

När ett företag utsätts för ett politikerdrev är det lätt att enbart hamna i en försvarsposition, där man dessutom känner sig orättfärdigt utpekad och därmed reagerar aggressivt. Ett sådant beteende bidrar bara till att förstärka drevet och göra det mer medialt intressant.

Genom snabba public affairs- och pr-insatser kan dock ganska mycket göras. Genom att redan när drevet börjar kontakta relevanta beslutsfattare, som riksdagsledamöter och politiska tjänstemän i departementen, kan man få kanaler som underlättar en dialog och därmed minska nivån på det offentliga skällandet.

I många fall finns det dessutom ett systemperspektiv också på angrepp mot enskilda företag eller företagsledare. I fråga om ersättningarna berörde de, direkt eller indirekt, större delen av det svenska näringslivet. Även om de som för tillfället ligger under kulbanan knappast är villiga att självmant sticka upp huvudet, är det värt att försöka bygga allianser med andra företag, branschorganisationer, utomstående bedömare och myndigheter, som ofta har ett nyktrare perspektiv på sakernas tillstånd.

En tredje avgörande faktor är att få in kunskap om frågan och konsekvenserna av de regleringar som diskuteras. Det går förhållandevis snabbt att ta fram en rapport som beskriver sakfrågan, olika handlingsvägar och dessutom göra en konsekvensbeskrivning. I fråga om t.ex. AP-fonderna finns det en uppenbar risk för att direktiv om bonusar öppnar för en fortsatt politisering av regelverket för pensionsplaceringar, vilket på sikt skulle hota grundidén med AP-fonderna, nämligen att garantera långsiktig avkastning.

Rätt hanterat kan också ett proaktivt arbete göra att man, med tiden, kan ta kommandot över frågeställningen. Med bra allianser, goda argument och förståelse för de politiska drivkrafterna går det också att föra debatten framåt och flytta fokus från ilskan över den enskilda företeelsen till hur politik och näringsliv tillsammans kan skapa goda villkor.